Jag hade nästan glömt hur fantastisk Håkans skiva För Sent för Edelweiss är. Måste se till att jag aldrig glömmer helt. Men det är ju också så oerhört uppiggande att återupptäcka en skiva, eller en låt. Kanske tar den en tillbaka till när man lyssnade på den som mest, eller så lägger man märke till nya saker, känner annorlunda, ser andra bilder, tänker annat.Jag hade bråttom till gymet idag, men var bara tvungen att byta ut skivorna jag hade på min mp3-spelare, Pendulumplattan var kass, och Tricky funkade liksom inte i gymmiljö. Så snabbt det gick valde jag fem cd och kopierade till mp3-spelaren, och en av dessa var Edelweiss, trots att jag inte var säker på att den skulle fungera för mig just nu. Men såsom att återse en kär vän, så kändes det. Den är sannerligen hans bästa platta hittills. Jag gillar speciellt att den har ett amerikanskt sound, som Stones på 70-talet.
Ja, så där gick jag runt på gymet och gjorde mina knäuppbyggnadsövningar. Så inne i musiken var jag att när jag skulle fråga en ung kille om jag kunde använda ett löst handtag som låg vid hans maskin, då ställde jag frågan på svenska:
-Kan jag ta den här?
-?
-Ska du använda den här?
-Uhm...I'm n...
-Ah..You using this?
-No, no...
Kände mig som en idiot. Men killen hade även han hörlurar på sig så kanske såg han bara att mina läppar rörde på sig. Hoppas det. Fast jag tänkte att detta var en bra övning i att göra nåt dumt men inte banna sig själv för det efteråt. Man måste se det positiva. Och kanske borde jag göra det igen?
Foto: Jonny Mattsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar