Tree Climbing Championships England 2007 (Merrist Wood College)

Ännu en helg med trädklättrarna och med känslor som överflödighet, osäkerhet, glädje, munterhet och saknad. Inte konstigt att man är supertrött när det är över... Var jättenervös när jag körde dit på lördagsmorgonen för att jag var själv och inte visste om det skulle finnas nån at hänga med. Fick hänga med en Giles mesta delen av dan eftersom vi dömde i speedclimb-grenen så behövde inte oroa mig så mycket...

Jag vill också va med och klättra/tävla, mest för att få va en i gänget, men så kryper viljan att va bäst/omtyckt/beundrad fram igen och jag vet att även om jag nu var bra på att klättra skulle jag inte va nöjd om jag inte vann. Kändes också som att det inte går att börja lära känna folk förrän man visat att man kan klättra, som att man verkligen måste visa vad man går för för att släppas in. Kanske inte riktigt så men på nåt vis ändå. Jess och Roberta var de kvinnor som kändes som de var mest lika mig, väldigt keen on att lära känna nya folk och dela med sig av erfaremheter, medan Jo och Philippa agerar som att de var lite för mer, vilket ju även kan vara att de är blyga.

Tänker att jag gärna skulle vilja jobba i träden igen, men vet inte om det är för att jag inte trivs med att va på CBA-kontoret just nu. En sak är ju säker, jag var mer vältränad när jag klättrade och tyckte mer om min kropp när den var starkare och orkade med mer. När jag inte behövde gå till gymet för att inte gå upp i vikt. Funderar hela tiden på hur jag skall göra, vad som ska hända, vad jag har tid med innan jag måste tillbaka till lägenheten i Göteborg. Det gör ju att jag inte alls kan koncentrera mig på att ha roligt/må bra NU.

I min ensamhet där under träden tänkte jag att alla verkar ha nån utom jag, men varför är det så? Jag är ju faktiskt inte ett freak ens. Tänkte på gamla kärlekar lite och kände stor saknad, men kanske är det bara att jag saknar NÅGON men inte speciellt någon av dem.