Jag är fortfarande här

För många, många år sedan såg jag en australiensisk eller nyzeländsk film på Göteborg Filmfestival som etsat sig fast i mitt minne. Jag kan inte komma ihåg vad den heter eller vad som egentligen hände i den, men jag har en bildsekvens kvar i mig som med jämna mellanrum flyter upp i mitt medvetande. I stora drag handlar filmen om en 10-årig flicka som är deprimerad, hennes föräldrar bråkar för att de inte vet varför hon inte är "normal", vilket leder till att de till slut bråkar bara för att bråka. Varje morgon börjar med att man från flickans point of view får se hur hon öppnar ögonen, ser sitt rum, hör sig själv andas, hör tystnad, ljud utifrån, eller från föräldrarna, och hon tänker besviket (voiceover): "I'm still here". Som att hon förväntar sig, hoppas på, att kanske en dag inte vakna upp alls och på så vis slippa det liv som visat sig vara hennes. På samma sätt börjar mina dagar numera; de övergår senare när jag väl lyckats ta mig upp, i strävsamma, något vacklande, steg mot arbetsdagens slut för att sedan sluta i vegetativt tillstånd i sängen igen, med knutar i bröstkorgen och huvudet fullt av korsande motsägande tankar.