Sportextra!

Foto: Steve Mitchell
Helgen som varit spenderades av många britter framför tv:n och matcher i fotboll, cricket och rugby. Och givetvis ska dessa matcher dissekeras på jobbet under hela måndagen. Jag säger ibland när jag tillfrågas om jag sett den ena eller andra matchen att jag inte kollar på manlig sport. Att döma av reaktionen hos flertalet av männen skulle man nästan kunna tro att jag sagt att jag tror vi härstammar på riktigt från utomjordingar eller att jag ogillar färgerna i den engelska flaggan. Men jag säger bara "du kollar ju inte på kvinnlig sport, så varför skulle jag kolla på manlig sport?"

De senaste åren har jag faktiskt blivit mindre och mindre intresserad av sport som utövas av män. Det finns inget i männens prestationer som peppar mig till att sporta eller som får mig att känna mig kapabel till kraftmässiga stordåd, vilket är vad sport på tv är till för. Ser jag Robert Kronberg löpa häck tänker jag jaha, det var väl bra; men ser jag Sanna Kallur göra detsamma tänker jag att kanske skulle jag ta i lite mer imorgon på gymet, pressa mot målet, för jag vill vara som Sanna och jag vet att det går för vi har båda kvinnliga kroppar. (Nu vet jag ju att jag aldrig kunnat bli som Sanna för alla idrottsproffs är tokiga på ett skrämmande sätt som jag inte har läggning för, alltså, jag saknar förmågan att vara enkelspårig och enveten i mitt tränande...) Exempel: när jag började klättra i träd fanns det i stort sett enbart manliga klättrare i min närhet och enbart bilder/filmsnuttar på manliga klättertävlanden och jag kände mig så kass, så kass för jag inte kunde bli lika snabb/stark som de, men nu finns det många kvinnor som jobbar och tävlar som är helt grymma, vilket, även om jag vet att jag aldrig kan bli så bra som dem, peppar mig för det visar att kvinnor kan, vilket verkar vara viktigt för mig för att jag inte skall känna prestationsångest när jag befinner mig på mansdominerad mark. (Jag brukade hata utrycket "Kvinnor Kan" men det var innan jag förstod var en del av prestationsångesten kom från, innan jag förstod att jag är mer påverkad av könsroller än vad jag tidigare vågat erkänna för mig själv.) Ett annat exempel: på gymnasiet hade tjejer och killar inte gympa ihop de två första åren och det var grymt, alla tjejerna gjorde sitt bästa och fick sin veckoliga motion. I trean kom nån på att det skulle vara bättre om alla hade gympa ihop, kanske trodde de att det skulle peppa tjejerna, men istället kom prestationsångesten krypandes och tankar om att det kanske inte var nån idé att vara med mer eftersom man var sämre än en del av killarna (de som syntes) i många sporter och inte blev passad till, och vips skapades flertalet gympa-dropouts. Själv berodde min tvåa i slutbetyg i gymnastik mest på att jag kände mig tjock och inte orkade visa mig i gympakläder för killarna (eller tjejerna - för alla vet ju hur tjejer snackar om andra tjejer bakom deras ryggar). Vilket är så synd och ledsamt, för jag gillade ju egentligen gympa.

Kanske håller jag på att bli en separatistfeminist? Hur som helst är det alltid roligt att röra upp lite bland britternas inträngda dammiga normer med kommentarer de absolut inte väntat sig när England vunnit herr-rugbysemin!