Rumäner i exil

Igår lördag var jag arbetsledare för två rumänska byggarbetare när de skulle gräva en meter djupa hål för att förankra staket under en trädkrona, jag skulle se till att inga viktiga rötter skadades. Adrian, mannen med ryggen till kameran berättade att han bott i North Finchley i London i fyra år och hela tiden jobbat på olika byggen. Hemma i Rumänien pluggade han fyra år på universitetet och är egentligen jurist. Men eftersom det yrket inte betalar särskilt bra flyttade han till England och jobbar nu med något han inte alls har intresse för. Nyligen kom hans syster över från deras hemland och flyttade in med honom, hon söker jobb som barnskötare, men det är tufft att hitta nåt. Hon har pluggat psykologi i åtta år. Adrian och jag pratar om hemlängtan (Everybody's homesick, säger han), om hur mycket av ens lön som går till boende, om hur man förlorar kontakten med sina vänner där hemma. Hans jobbarkompis Ortav säger inte så mycket men nickar instämmande i allt Adrian säger. Jag tänker att jag iallafall gör något jag är utbildad för och som jag är intresserad av, och jag har dessutom en behaglig lön. Östeuropeerna som kommer hit till England och bygger välbehövda bostäder behandlas som lägsta klassens medborgare och bespottas i allsköns sammanhang. Adrian säger att han och hans syster kommer att ge det ett år till, sen är det dags att åka hem, för pengar är inte allt när man inte har vänner och familj i närheten, när man inte känner sig hemma.