Så var det dags igen med lite ångest och panik. Lagom till sommaren när det äntligen börjar hända lite saker i livet här i England. Jag började tänka på att det känns väldigt jobbigt at dra till klättertävlingarna utanför Dublin ensam, utan någon att stötta sig på och va nojjig med. Att det känns som att folk tycker det är konstigt att jag är med, för att jag inte känner dem sedan tidigare. Och värst av allt känns det som att jag tränger mig på. De har ju redan sin lilla grupp. Precis så som det alltid känns när jag försöker prova på något nytt. Och sen börjar jag tänka på de jag känner där hemma som har väl fungerande kompiskretsar och familjeliv, och känner mig som världens mest ensamma människa. Och det gör givetvis ont. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det för jag orkar snart inte anstränga mig mer. Härliga Kathy frågade mig en gång ganska tidigt i vår bekantskap vem som är min klippa. Jag har ingen klippa, sa jag, jag har ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar