Lite av en slump hittade jag den här lyan på nätet, en tvårummare i anslutning till storhuset. Fick the estate agent att sätta mig högst på visningslistan genom att bara vara mig själv, och var och tittade igår efter jobbet. Helt otroligt vackert. Den lilla vägen som leder ner till huset är svår att hitta, och huset är omgärdat av åkrar och beteshagar, med fin utsikt västerut mot havet.
Anthony, the estate agent. Som lyckades säga att det rosa köket var fint utan att pokerfejset krackellerade.
Här står krökte husägaren själv, Mr Mills, som en gång i tiden var skogshuggare. Eller mer en sån där som jag läst att prins Carl Philip ska bli, en som utvärderar skog och virke. Få betalt för att promenera omkring i andra människors skogar. När jag tar fotot står jag på en 4cm tjock platta av glas som täcker ett 20 meter djupt upplyst, murat brunnhål, som hittades då tomten grävdes ut för att bygga till. Grävmaskinisten ville fylla det med all lera han grävt ut men Mr Mills tyckte det skulle bevaras, eftersom någon jobbat väldigt hårt med att färdigställa brunnen. Fint drag, men det ser lite märkligt ut där det ligger i vardagsrummet.
Trädgården är grym, med stenstoder i form av kaniner och katter. Jag hoppas lite på att gammgubben ska vara alltför krum för att kunna utföra trädgårdsarbete, så jag får springa runt med gräsklipparen och kanske få jord under naglarna...Just nu väntar jag på att the estate agent ska ringa och säga om kreditupplysningen gick igenom eller inte, så jag vet om jag kan flytta in på lördag eller inte. Här görs inte sökningen på mitt namn eller national insurance number, utan på de adresser jag tidigare bott på, vilket innebär att om det bott någon på dessa adresser som har dåligt kreditvärde, så är det jag som åker på pumpen. Helknasigt. Tokigt, faktiskt.
1 kommentar:
Hoppas! Det ser... mer än fantastiskt ut.
Skicka en kommentar