Hemlängtan igen

Jag tittar på Johannas bilder på Graven och sjunker ner i nån slags låghet blandad med rädsla. Låghet för att jag ännu inte vid 34 års ålder hittat det Hem jag så gärna vill finna med tillhörande närhet till vänner; och rädsla för att jag inte skall finna mig tillrätta här i England, men inte heller hitta en plats i Sverige. Sådant framkallas av vitmålade spåntväggar och fina köksmöbler.

Jag har idag flyttat de mesta av mina grejor till det som ska bli min nya bostad, ett rum i ett före detta hotell och hostel för mindre bemedlade personer i Weston-super-Mare. Det kändes inget vidare tyvärr. Finfin utsikt, men är det ett hem? Jag fick inte min lilla drömstuga utanför Cheddar. Turen var inte på min sida, och det gör ont. I mitt huvud hade jag redan flyttat in, redan bakat första limpan, haft besök av vänner som bott i gästrummet, ätit middag ute i trädgården med milsvidd utsikt. Det känns som att ha blivit dumpad av nån man varit kär i och börjat planera sin framtid med. Hur går man vidare? Djupa andetag och bortträngning av de innersta behoven?