Det som smärtar mest

Det är inte tanken på högen av elevarbeten som måste rättas pronto som gör att det gör ont i mig.

Det är inte heller åsynen av heltäckningsmattan i vardagsrummet.

Eller att den personen i den här bilden som jag vill ha redan är upptagen.

Nej, det är den här jäveln. Hur kan nåt så litet och ytligt göra så obeskrivligt ont? Och när ska jag sluta misshandla mig själv?