Idag tänker jag mycket på Meg som bodde här i Oldwood Cottage i 27 år. För fem år sedan fick hon nog av att trädgården gjorde henne stressad och flyttade till grannbyn, fortfarande med starka band till Oldwood Cottage och äkta mannen Tim som hon besökte varje helg. Igår midnatt stängdes Megs respirator av på sjukhuset i Bristol där hon legat sedan stroken i fredags afton. Doktorerna fann ingen som helst verksamhet i högra hjärnhalvan och trodde inte det fanns en chans att hon någonsin skulle vakna upp.
Jag lärde aldrig känna Meg så väl som jag velat, det fanns aldrig tid att fara och hälsa på hos henne i Axbridge, som hon föreslagit att jag skulle göra, "för jag vet hur svårt det kan vara ibland att dela bostad med Tim", som hon sa. Och när hon var hos oss ville jag aldrig ta upp för mycket av den tid som var ämnad för Tim. Men vi skrattade mycket varje gång vi sågs här hemma på tomten eller i Tims kök, Meg lyste av livsglädje och hade en sån fantastiskt kvick humor att jag måste le nu när jag tänker på det. Jag gjorde mitt bästa för att återställa trädgården till det välskötta skick den tycks ha varit i när Meg fortfarande basade över den, jag antar det var mitt sätt att visa att jag gillade henne. Sådan stolthet jag kände när jag visade henne den del som varit allra mest övervuxen med björnbärssnår och nässlor, när Meg tog sig för bröstet och inte fann orden.
Meg blev bara 66 år. Ta hand om era nära och kära. Man vet aldrig hur lång tid man har tillsammans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar