Men tillbaka till föräldraledigheten. Här i England har man följande: kvinnan har rätt till 39 veckors betald ledighet; 90% av hennes genomsnittslön för de första 6 veckorna, och sedan högst £123.06 per vecka för de övriga 33 veckorna. Pappan, eller "same-sex partners who are not the mother" kan ta upp till två veckor (10 dagar) ledigt (betald eller obetald, det är upp till arbetsgivaren), med början efter barnet fötts fram till och med att barnet är 56 dagar gammal, och dessa måste tas i en och samma klump. Kanske är det inte så illa, och antagligen glorifierar jag svenska förhållanden, men bara tanken på att tvingas till att vara den som tar hela föräldraledigheten gör mig trött och irriterad. Jag ser framför mig alla de utmattade mammor man ser i mataffärerna, med ungar hängandes efter sig, och tänker att jag inte skulle palla.
Jag vet inte riktigt varför jag över huvud taget tänker på det här, det är ju inte aktuellt nu, men jag antar att det blir en naturlig del av den ständigt pågående för-och-emot-dragkampen som försigår i mig.
Ännu en person har nu sagt till mig att det verkar som att jag tar mitt jobb på lite för stort allvar när jag bor här och inte i Sverige där jag vill vara, och jag vill gärna fundera mer på detta, men finner ingen energi, eller tid. Jag behöver ställtid för att tänka men ställtiden används till högre prioriterade sysslor, som att städa; högre prioriterade för att de kortsiktigt håller min själs oro i schack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar