Karin kom till Bristol i måndags, den 13/7, med Fever Ray, och vi fick äntligen en chans att ses. Det var typ ett år sedan sist. Men ett par timmar räcker inte! Jag tänker att om jag uteslöt Sverige och svenskarna totalt ur mitt liv kanske jag kan leva i nuet och inte känna mig vilsen eller längta hem. Det är ju en väl beprövad metod för överlevnad: bortträngningen. Det känns jävligt klurigt, att ha hittat ett bra jobb och ha engelska kompisar, men ändå inte befinna sig där man vill; och känna som att de viktigaste kompisarna, de där hemma, bara glider längre och längre bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar