När ortopeden tittade på magnetröntgenbilderna och sa något till sin AT-läkare om hur det borde se ut började jag ana att korsbandet skulle vara av, och blev med ens väldigt illamående, eftersom jag skulle fara till England och jobbintervju samma dag och en knäoperation kunde mycket väl förstöra mina chanser till ett intressant jobb, nu när jag väl bestämt mig i vilken riktning jag vill gå. Och när läkaren sa att jo visst är det av, och berättade att jag inte kommer kunna klättra eller sporta på 12-15 månader blev jag gråtfärdig och fick svälja hårt för att hålla det inne.
Just nu känner jag mig ganska lugn, jag försöker tänka att om jag inte skadat knäet hade jag inte sett Merrist Wood-jobbannonsen, och kanske hamnat på nåt annat dåligt betalt skitjobb jag egentligen inte ville ha, vilket skulle resulterat i fortsatt ångest och mindervärdeskänslor etc. Men jag kan inte låta bli att då och då känna ilska över att jag inte såg till att jag inte skadade mig (det hade varit så enkelt att jag skäms när jag tänker på det), och också över att jag var så naiv att jag trodde det där skitjobbet skulle funka och att det var värt att flytta hit för. Men mest för att idioterna på det jobbet trodde det skulle funka när det var ganska uppenbart från första början att det var strunt. Jag tänker ibland att jag kanske inte skulle flyttat hem, men så påminner jag mig själv om att jag verkligen ville hem, jag ville inte jobba på CBA eller bo i Winchester. Och nu har jag provat på att bo i Sverige igen, och märkt att det här inte heller är hemma för mig, så kanske kan jag flytta ner hemlandet från pedestalen och se till att ordna mig ett hem varthelst jag befinner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar