Sedd

Jag lyssnar på P3 när jag kör mellan olika arbetsplatser (förutom när jag tycker de tjafsar för mycket, spelar dålig musik eller kör sina extremt dåligt upplästa P3-nyheter, då blir det P1 pronto), och hörde igår på Rebecka som funderar i programmet Christer. Igår hade hon funderat över hur mycket man kämpar för att få folk att se vem man är innerst inne, tills man kommer på att det man är räddast för är att folk ska se vem man verkligen är, att de liksom ska komma på en. Precis så känner jag, fast att jag nog inte gömmer mer konstigheter än gemene person. Tänk vilken sörja, att vi nästan alla säkert går omkring och har det så, en lika stark önskan som skräck att bli sedda. Och eftersom skräck ofta tar överhand går vi genom livet utan att kanske en enda gång våga låta någon se inuti ordentligt. Vilket får mig att spontant tänka på nåt som stod i en Bengt Ohlsson-bok: "...att vila hos någon som har sett in i djupet av ens själ, och som ändå inte har något annat än ömhet i blicken." Det vore drömmen det.