Hur kommer det sig, undrar jag, att det ska vara en sån kamp att leva? Att det aldrig är lätt? Eller om det för en stund är lätt kan man ge sig den på att bakslaget kommer i hundratjugo och fäller en till marken. Och kom inte och säg att jag har för höga krav, eller att det är min inställning det är fel på. För det blir ju inte direkt bättre av det.
(Inte blir det heller bättre av att jag lyssnar på Cat Powers "Metal Heart" (den hon spelade in med Dirty Three på nittiotalet, INTE senaste versionen), men det blir inte heller märkbart sämre.)
Jag känner en oro djupt inuti, som när den formas till en tanke säger mig att jag skulle vilja släppa allt och tappa greppet och gå sönder och hamna på psyket. Jag vill att nån annan ska ta hand om mig och låta mig bara för ett tag sluta känna all denna vikt av livet på mina axlar. Jag skulle vilja veta hur det känns.
Jag har varit igenom det här förrut, det är inget nytt. och var gång tar förnuftet över och säger "Men tänk vilken oreda det skulle bli i till exempel dina finanser, det är nog bäst att du biter ihop och tränger bort de känslorna du inte har tid att ta tag i och jobba med". Så går livet vidare. Runt, runt. Tills samma sak händer igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar