Märkligheter

Alltså, stockholmare är bra märkliga. Eller de tror sig vara märkliga, såpass mycket har jag lärt mig under mina tre veckor som bofast. Dryga som fan. Min kollega Erik, som själv växte upp på Lidingö, rycker på axlarna när jag klagar, och säger att stockholmare bemöter folk som de själva blir bemötta. Jag häpnar och tänker att det inte stämmer, eftersom jag aldrig bemöter någon otrevligt första gången jag tilltalar dem, och alltså inte borde bli avsnäst. Men det är intressant, om det nu stämmer som Erik säger, för det innebär att det finns en tanke bakom drygheten. Men, undrar jag, vad vinner man på att på att bemöta nya människor otrevligt? Absolut ingenting. Det tyder nästan på en osäkerhet, att man ständigt har gardet uppe, och det för mig är ett oerhört negativt personlighetsdrag.

Men de är märkliga på andra sätt också. Som att de ser saker annorlunda än vanliga människor. Till exempel, när jag var på NK för att köpa ansiktstvätt från Biotherm, sade biträdet "Lycka till då" när jag betalt och fått tillbaka växeln. Va?! Lycka till med vad?! Min hy är ren, slät, som en barnrumpa, plus några kråkfötter givetvis, kanske något grå under vintersäsongen, men inget uppseendeväckande. Vad kan biträdet i allsindar ha syftat till?! Kanske hoppades hon att medlet även skulle kunna få hennes kund att se lite lyckligare ut, men det humör jag varit på de senaste två veckorna är ju inget jag skulle gå till NK för att råda bot på.

Foto: Nordiska Kompaniet