Äntligen

Jag har väntat 15 år på att få se Buffalo Tom och denna veckan blev det av! På härliga The Scala i London. Buffalo Tom betydde oerhört mycket för mig när jag var tonåring, speciellt Let Me Come Over spelades sönder och samman. Typ 1995 spelade de på nåt ställe vid St Eriks Plan i Stockholm och jag och min kompis Josefina åkte dit, jag hade fixat gästlisteplats. Vi visste inte att de i huvudstaden hade strikta regler för hur sent band kan spela utan tänkte att kanske skulle BT spela typ vid 11-snåret. När vi kom dit spelade Teenage Fanclub som vi trodde var förbandet, men sedan visade det sig att BT redan spelat, och att vi alltså missat våra livs höjdpunkt!! Snopet som fan. När vi gick ut och förbi restaurangen bredvid spelstället skymtade jag bandet vid ett av borden och gick in för att säga hej. Jag måste alltid säga hej till folk jag gillar, av nån märklig anledning. (har dock slutat med detta efter ett katastrofalt försök till konversation med Nick Cave i Glasgow 2003...). De var oerhört schyssta, och jodå, kom mycket väl ihåg artikeln jag skrivit i mitt fanzine Gimme Noise, de hade gillat den skarpt. Bekräftelse!! Stackars Josefina fick sitta utanför och vänta, det var trångt i restaurangen och jag kände inte att jag kunde bjuda in oss att sitta ner. Jag hade givetvis gärna stannat. Kommer ihåg att jag tänkte den oschyssta tanken att 'om jag kommit hit ensam hade jag kunnat stanna och prata mer'.

Igår kväll såg de ut precis som de gjorde då, sångaren Bill hade en skjorta som jag kan svära på att han använde på en av promo-bilderna på 90-talet! Scala är utmärkt för korta människor, vi kan stå på trappavsatser och se scenen helt perfekt. Och ljudet är suveränt. Jag började prata med en annan kort person bredvid mig, han var också där för gamla tiders skull, och det visade sig att han jobbat i Stockholm i 1 1/2 år, världen är allt bra liten. Det är alltid mycket roligare att gå på konsert med kompisar, och när jag stod bredvid den här killen, Ray, kändes det nästan som att jag inte var ensam.