Genom andras ögon

Igår kväll gick jag och såg en tysk film på Winchesters lilla biograf, The Lives of Others (Das Leben der Anderen). Den handlar om en Stasi-agent i 80-talets paranoida Östberlin som får i uppdrag att avlyssna en pjäsförfattare, vars flickvän är åtrådd av en av de mäktiga partikamraterna. Det är alltså väldigt många olika nyanser av grått, som väntat, på ett snyggt sätt. Huvudpersonen Wiesler lever ett inrutat tomt liv inom partiets ramar, med kroppslig kontakt enbart från en prostituerad med ett alltför pressat schema för att hinna stanna och prata. Uppe på vinden ovanför författarens lägenhet lever Wiesler med i allt som sker därnere under dagskiftet, han får en glimt in i ett liv fyllt av kärlek, passion, konst och uppviglarpolitik och man förstår ganska snabbt att Wiesler fattar tycke för sitt avlyssningssubjekt. Filmen fick mig att tänka på hur jag själv nästan lever genom andra, som när jag läser Johanna Hallins blogg Graven, eller Lars Berges krönikor i Svenskan. Här sitter jag långt långt borta utan ett liv men genom andra kan jag uppleva deras liv, deras glädjeämnen, stress, sorg. Eftersom jag känner människorna som nämns blir det lite som att man är med på ett hörn, som att jag sitter på en avlägsen planet med enbart envägskommunikation, som en satelit. Och inte sällan är jag avundsjuk på dessa människor och deras fullproppade liv. Ibland känner jag mig som en stalker. Jag vet ju mer vad som sker i deras liv än vad de vet om mig numera. Heja cybertekniken som för människor samman! ;-)